Det började med ett svagt blinkande i kökslampan. Inget dramatiskt, bara en liten flimmer då och då som jag först trodde berodde på glödlampan. Jag bytte den, men flimret fortsatte. Sen började proppen lösa ut då och då, alltid när jag minst anade det, alltid när jag hade bråttom. Till slut en kväll, när diskmaskinen, tvättmaskinen och spisen gick samtidigt, small det till i elcentralen och hela lägenheten slocknade.

Där stod jag i mörkret, med mobilen som enda ljuskälla, och insåg att jag inte hade en aning om vad jag skulle göra. Att leta efter säkringar i mörkret är ingen höjdare, det kan jag intyga. Efter en halvtimmes fumlande fick jag till slut igång strömmen igen, men jag visste att det var en tillfällig lösning. Nästa dag ringde jag en elektriker.

Elektriker Stockholm är en yrkesgrupp som man sällan tänker på förrän något går fel. De finns där i bakgrunden, med sina verktyg och sin kunskap, och ser till att allt fungerar som det ska. Utan dem skulle våra hem vara mörka, kalla och fulla av risker. Ändå är det få som reflekterar över vad de faktiskt gör, eller hur mycket kunskap som krävs för att göra det säkert.

Elektrikern som kom hette Magnus. Han var i femtioårsåldern, lugn och metodisk, med en röst som ingav förtroende redan från början. Han tittade på elcentralen, lyssnade när jag berättade om flimret och propparna, och nickade sakta. ”Det här är äldre än jag trodde”, sa han och pekade på centralen. ”Den här borde ha bytts för tio år sedan.”

Han förklarade att elinstallationer har en livslängd, precis som allt annat. Kablar åldras, isolering blir skör, säkringar tappar sin förmåga att lösa ut som de ska. I vårt fall var installationen från 70-talet, och den var helt enkelt inte byggd för den belastning som ett modernt hushåll kräver. Diskmaskin, tvättmaskin, torktumlare, datorer, mobilladdare – allt drar ström, och det gamla systemet orkade inte med.

Alternativen var två. Antingen lappa och laga, vilket skulle lösa problemet tillfälligt men inte i längden. Eller byta ut hela centralen och dra om delar av elsystemet, en större investering men en lösning för resten av husets livslängd. Vi valde det senare, efter en hel del funderande och räknande.

Jobbet tog tre dagar. Tre dagar med avstängd ström i delar av huset, med sladdar över golven, med hantverkare som kom och gick. Det var stökigt, men Magnus och hans kollega var proffsiga och noggranna. De förklarade vad de gjorde, varför de gjorde det, och vad vi skulle tänka på efteråt. När de var klara satt där en ny, modern elcentral med jordfelsbrytare och plats för framtida behov.

Den största skillnaden märktes inte direkt. Det var först efter några veckor som jag insåg att lamporna inte längre blinkade, att propparna inte längre löste ut, att allt bara fungerade som det skulle. Det var en tyst, osynlig förbättring, men den påverkade vardagen mer än jag kunnat ana.

Jordfelsbrytaren var en annan sak som Magnus hade installerat. Han förklarade att den bryter strömmen på någon tusendels sekund om det skulle uppstå ett fel som gör att ström letar sig ut i fel väg. Det kan vara skillnaden mellan en obehaglig stöt och en livshotande olycka. Jag hade aldrig tänkt på det förut, men nu kändes det tryggt att veta att den fanns där.

Efteråt har jag blivit mycket mer medveten om elen i hemmet. Jag tänker på vad som är inkopplat samtidigt, på att inte överbelasta uttagen, på att anlita proffs när något behöver göras. Jag har lärt mig att el inte är något att chansa med, att det som ser enkelt ut kan vara livsfarligt om det görs fel.

När jag ser tillbaka på den där kvällen i mörkret, på paniken när strömmen försvann, tänker jag att det var en väckarklocka. Den påminde mig om att det osynliga ofta är det viktigaste. Att elen som finns där hela tiden, tack vare elektriker Täby, som vi tar för given, faktiskt kräver omtanke och underhåll. Och att det finns människor som Magnus, som kan sitt jobb, som ser till att vi kan leva som vi gör. Tryggt, bekvämt, utan att tänka på allt som händer bakom väggarna.